Jag tycker, som de som känner mig mycket väl vet, väldigt illa om förändringar. Jag tror att det kan ha lite att göra med att jag alltid hittar mig själv mitt upp i en stor förändring, som alltid är för stor för att jag ska kunna vrida tillbaka och göra om. Det är sällan jag faktiskt förändrar saker själv, eller överväger något innan det händer. Jag har tänkt på det ganska mycket dom senaste dagarna, och kommit till den slutsatsen att jag faktiskt bara sitter och tittar på medans hela min värld skakas om, varje gång. Någonting säger mig att det är hög tid att börja ta tag i saker och ting, möta de saker som kan verka som en vardag för vissa men som för mig att något av det värsta som finns. Det finns så mycket som skrämmer livet ur mig. Förändringar är en av dom sakerna, och det kanske även är därför jag bara låter dem pasera - för att det är enklare än att tänka efter och sedan fatta ett bra beslut. Vissa saker kan jag givetvis inte göra något åt, men jag kan bestämma mig för att ta mer kontroll över mitt eget liv. Men inte här. För er som inte känner mig alls, utan kanske av ren händelsa råkade klicka er in hit utan en aning om vem jag är eller vart jag kommer ifrån, så kan jag tala om att jag bor på en väldigt liten plats. Det går inte att förändra sig själv i Kramfors eftersom alla redan han en bild av hur man är, vem man är och vad man har gjort. Att resa sig upp och försöka motbevisa alla dem som tror sig veta är i strort sett omöjligt. Den jag är här, kommer jag för dessa personer alltid vara, det är som ristat i sten. För att jag ska kunna leva ut mitt liv som jag vill, och på något vis börja om behöver jag åka härifrån. För att jag ska kunna bygga upp mig själv och samtidigt hitta tillbaka till den person jag en gång var, behöver jag komma bort från alla er som redan dömt mig. Mycket med det här stället gör ont. Visst, mycket bra har hänt mig här med och jag har väldigt många som jag bryr mig om, så allt är och har inte varit dåligt. Men jag har förlorat så mycket genom de senaste åren, och den senaste förlusten som kanske gjorde ondast av dem alla väckte mig. Den väckte mig från mitt passiva koma som jag legat i, det tog mig bara ett tag att förstå det. Och nu ska jag göra mitt bästa för att bryta mig loss från alla minnen som svider, ta mig bort härifrån och börja om.

Time won't let me go
Time won't let me go
If I could do it all again
I'd go back and change everything
But time won't let me go

I never had a 'Summer of 69'
Never had a Cherry Valance of my own
All these precious moments
You promised me would come in time
So where was I when I missed mine?

Time won't let me go
Time won't let me go
If you gave me back those years
I'd do it all better I swear
Time won't let me go